Lyckan i bedrövelsen

Jag har kysst min Jonathan farväl. Min Jonathan som flyttar till karlstad. Karlstad som tar den som betyder mest för mig ifrån mig. Jag hatar Karlstad. Jag hatar att han flyttar ifrån mig och jag hatar att lämnas ensam. 

Jag vill försöka förklara hur mycket du betyder för mig. Men det är svårt att få in så mycket känslor i så få ord. 

 Du kom in i mitt liv när allt var kaos. Jag var osäker, på mig själv, på livet och om det livet jag levde ens var värt att leva. Du har gett mig ett liv. Det känns som om det är nu jag börjat leva. När andetagen fylls med syre och friskluft istället för ångest. När jag hör mitt ekande skratt som förvandlats från tvingat till äkta. Du hjälper mig bära min tunga ryggsäck full av stenbumlingar, som gör stegen tunga och vägen svår att gå. Du bär den alldeles själv ibland och jag känner hur jag kan sträcka på mig igen. 

Med dig känner jag mig vacker. Jättevacker faktiskt. Det finns inga retuscheringar, inget sållande och inga regler. Hos dig får jag vara mig själv. Du är min varma famn. Du får mig trygg och lugn. Ett lugn som aldrig funnits där. Ett lugn som det tagit tjugo år att erövra. 

Du tar emot mina misslyckanden på samma sätt som mina framgångar. Med dig vågar jag gör fel och jag tillåter mig faktiskt att vara svag ibland. Hos dig får jag gråta tills tårarna tar slut och med dig kan jag skratta så rösten försvinner och magen krampar. Att hålla din trygga hand på vår väg tillsammans känns stort. När jag snuddar vid dig börjar mina svaga, vingklippta fjärilar i magen att flyga. Jag förtrollas av att se in i dina djupa ögon som tar mig till ett stilla läge. Och jag drunknar mer än gärna i dina djupa smilgropar. 

Det är vi och det är på riktigt. 



Kommentera här: